I kapitalisternas ögon fungerar monarkin i Marocko bra, lätt att skriva regelvidriga avtal med. Hyfsat stabil och kraftigt repressiv. I Algeriet har regimen också god kontroll över folket. I Tunisien och Egypten föll statscheferna i uppror men regimerna kvarstår så där blir det inga större problem. Dom vet sin lojalitet. I Libyen måste både den förhatliga statschefen och regimen bort, utan pardon. Kapitalisternas världspolis NATO bombar allt och alla för fullt. Där också. Den sionistiska staten Israel sköter sitt. Palestina har ett helvete. I Libanon är det osäkert. I Syrien kan både statschefen och regimen få falla. I Irak är läget full kaos och anarki. Saudi Arabien är en bastion. I Bahrain råder full repression. I Jemen gör det inget om statschefen faller bara regimen kvarstår. I Iran kan statschefen och regimen dra. I Afghanistan och Pakistan råder full kaos och anarki. … För full kontroll. Var det i oktober 2010 i Gdem Izik upprosvågen började?