1863 års kommunförordning indelade Sverige i ~2.500 primärkommuner

1952 års kommunsammanslagning minskade antalet kommuner till 1037

1971 års kommunsammanslagning minskade antalet kommuner till 282 (idag 290)

Innan kommunreformen 1971 sammanträdde politikerna på kvällarna, efter sitt ordinarie arbete. Alla snacka med alla, så alla kände till vad som var på gång. Frågorna som dök upp löstes ofta efter berördas intresse. Någon byråkrati att tala om fanns inte. En eller ett par på ett kontor och någon eller några som verkställde fattade beslut. Det var en lite fungerande organisation. 

Efter kommunreformen 1971 (efter den konstruerade centralortsprincipen) så växte dom sammanslagna kommunerna till enorma institutioner med yrkespolitiker, där den största meriten var ”ledaregenskap” och stor förmåga till lögn och förnekande, och en otroligt stor lojal byråkrati. Den kommunala institutionen är ofta den största pysselsättningsplatsen i kommunen. 

Kommunerna drivs som, mer eller mindre, privata företag med direktörer och femtioelva chefer. Med krav på kronisk tillväxt. Det finns inget liv. 

Kommunen blev ett varumärke med egen vapensköld till gagn för företag och turister. Allt och alla blev plötsligen till salu, ofta till underpriser. 

Kommunen började leva ett eget liv i symbios med kapitalisterna skilt från folket. 

Kommunerna drivs som mellanhänder/hantlangare åt företagen. 

Kommunen ställer beredvilligt upp med sin enorma byråkrati för att främja ”marknaden” i alla lägen. Kapitalisterna/mellanhänder har byggt upp sin förmögenhet på rövarpriser via skattemedel som kommunerna gladeligen har godkänt.

Sammanslagningen blev helt fel, det kunde man se på förhand. Koncentration och centralisering är förutsättningar för liberalismens och kapitalismens fortlevnad. Inte för demokratin. Systemet har havererat. Det råder ingen demokrati när idioterna bestämmer över våra huvuden