EU/EMU-projektet vill införa en bankunion för att fördela riskerna och skulderna i samband med spekulation och skuldsättning, att försöka rädda EMU-projektet. 

Bankunionen består av tre delar. 

En krislösningsmekanism (en märklig mekanism då den enda lösningen är att lägga ner EMU-projektet för att komma ifrån den inbyggda krisen) som består av en gemensam fond och krismyndighet, som ska hjälpa EU-delstaterna hantera, omstrukturera och avveckla krisande banker under ordnade och enhetliga former, vilket kräver en fördragsförändring. En fördragsförändring skulle hålla isär bankunionens övervakning från ECB-projektets monetära uppdrag vilket skulle underlätta för delstater som inte är med i EMU-projektet att delta under samma förutsättningar. För att komma förbi en fördragsförändring (som kan ta många år) vill EU/EMU-anhängare bilda ett nätverk av EU-delstaternas myndigheter där förhandlingarna får en enhetlig delstatshantering. 

En annan del är en ECB-tillsynsmyndighet över alla banker inom EMU-projektet med tillgångar över 30 miljarder€ eller motsvarande ⅕ av EMU-delstatens BNP.

Den tredje handlar om en samordnad insättningsgaranti på 100.000€.

Det är kutym inom EU/EMU-etablissemanget att gå runt sina egna stadgar, lagar och regler. Stadgorna, lagarna och reglerna gäller bara undersåtarna. EU/EMU-anhängarna försöker göra sitt vedervärdiga projekt bestående med att omvandla sina inbyggda kriser till myndigheter.